Hanna

Jag har inte varit så här deppig och nere på länge. Idag var det den sista musikalföreställningen och det är så tragiskt så jag snart kreverar. Som jag grät i slutscenen, man förstod verkligen inte innan hur snabbt tiden skulle gå dessa veckorna. Det har gått alldeles för snabbt. Jag blir nästan galen.
Jag är kär i  en stämma, jag har typ berättat det för alla, men det är så snyggt och underbart så man nästan kreverar. Det är den stämman i Förlåt Linda (Antonios låt) som Filip och Ellen M sjunger, eller sjöng som det heter nu. Åh nu känner jag att jag inte har något speciellt att skriva om. Jag skriver kanske på morgonen imorgon innan jag åker till skolan och mamma, pappa och philip åker till thailand.
xoxo